STADEN VID HAVET OCH HAVETS PÄRLA

Originalet Blomman Edvin Andersson från Öregrund i Roslagen tillhör legenderna bland personligheter,en ungkar med plirande ögon som såg mer än andra,som förmådde att leva annorlunda fast folket pratade,vist var många gånger av mindre sanning,men bara att se och höra Blomman var som en dröm,hans jugande smekte mitt lyssnande öra,det går som en våg över Åländska hav,det vandrar lik sånger som ingen kan höra,och ingen förstog vad han gav             



När lördagsmorgon kommer går Blomman ner på stan
               han snidar pappersblommor både lilja och tulpan
               med bakåtkammat hår han rak i ryggen går
               kostymen den är märkt med sommar vinter höst och vår
               i tidig morgonstund när sola skiner rund
               går Blomman Edvin Andersson i staden Öregrund

               En dag så ropa Herren kom när Blomman gick på stan
               kan du och jag ej tampas om att göra en tulpan
               men Herrens den blev störst men Blomman han kom först
               och då fick gamla Blomman Edvin Andersson sin törst
               den stora kärleken den blommar om igen
               i stadens vackra väder i den sköna sommaren

               Han spottar karamellen och Blommans öga ler
               när han tar fram butellen en flaska Chevaljer
               han köpte för en stund som dagens första kund
               av damer i butiken i staden Öregrund
               bland höga hurrarop de höja allihop
               för Blomman och för staden de höja sina stop

               Då tar han fram sitt munspel och spelar en fanfar
               och Blomman ler och drömmer om sina ungdomsdar
               i en vacker flickas famn som viskar ömt hans namn
               far gamla Blomman Edvin Andersson från hamn till hamn
               från fjärran och från när bland bränningar och skär
               far Blomman hem till staden sin den som han håller kär

               Men reser du till Öregrund när lusten faller på
               och går du ner till hamn en stund till Ålandshavet blå
               du ser i mogonstund hur sola skiner rund
                hon stiger upp ur havet  hon ler mot Öregrund
               där lyser bränningen där lyser kärleken
               där lyser gamla Blomman i den sköna sommaren

                                   Evald Mattsson