På Östhammarsgatan

          Till Östhammarsfjärden som hälsande giver
          de blånande vågor så långt jag kan se
          där innanför fönster där pennan min skriver
          på Östhammarsgatan på Larssons cafe´
          det knarrar i tiljan där fötterna stiga
          och hundra års åsarna blicka förbi
          det sjunger i dörren där jäntorna niga
          när dörrklockan hälsar sin vårmelodi

          Där satt jag och såg bort mot Skohörnans trappa
          där satt där en jänta med vinglande knän
          hon hade en boll och en blå sommarkappa
          och solen den lyste på jäntsmala ben
          och duvorna kurra i skuggan för solen
          och väntade smula om nån kasta ut
          och flickan hon nopplar med fingrar på kjolen
          och bollen skall rulla till livet tar slut

          Så satt jag en gång då kom hon från stranden
          av kärlekens ljuvliga stormiga hav
          och ljuvlig hon håller sin pojkvän i handen
          och ljuvlig var sången som blickarna gav
          de springa så lätta dit sångerna klingar
          till Östhammarsgatans juvelerarbutik
          med pärlande ögon de ömsade ringar
          där lyckan är lika för fattig och rik

          Så satt jag en gång för att länna för solen
          då kom hon som finge ett öga att le
          med barnvagn och ungar drog mor uti kjolen
          påÖsthammarsgatan till Larssons café
          då sjöng det så gott ifrån ekon som rullar
          då sjöng det så gott ifrån tallar å gran
          det lukta så gott ifrån nybakta bullar
          det lukta så gott över stan

          Så satt jag när tankarna glömma att tänka
          vid fönster på stolen på Larssons café
          jag såg att hon kom i natt blev hon änka
          hon stod vid den dörr där dom bönande be
          hon viskade sången som slutat att vandra
          och sången att inga var glada som vi
          gick något tungt vi såg på varandra
          och omärkt gick bördan förbi

          Så slutade sången på Östhammarsfjärden
          så långt och så länge mitt öga kan se
          skall sångerna buda mej åter på färden
          till Östhammarsgatan till Larssons café

                                            Evald Mattsson