Sista skutorna

                     Nu jag skriver de rader jag tänker uppå
                    till Vilma och Karl en gång
                    dom sista skutor som seglade då
                    det sas när dom kom blev himmelen blå
                    dom hördes på håll när dom kom

                    Jag mönstra som jungman på glänsande hav
                    nyss sjutton år flutit förbi
                    kronlotsen mönstra och blickar mej gav
                    men jag svarte och sa jag är mager och smal
                    men är stadig i bena som ni
  
                    Det var slitigt i hamn där vi lossa och bar
                    säckar var tyngre än jag
                    men när vi lastat och skalkat när böljorna drar
                    man glömde dom minnen om slitiga dar
                    och slitet i stuvarnas lag
    
                    Skeppar Erenius var sotig i hyn
                    vi möttes på havet en gång
                    han spelte en hälsning en sång ifrån byn
                    i ringar med rök som höll takten mot skyn
                    gick kulstånkans ensliga sång
  
                    Men vid tjärdalsbryggan gick Vilma till ro
                    och skepparn till himlarnas sal
                    och skeppar Irenius så stark i sin tro
                    fick vila för evigt i gravarnas mo
                    och Mormorsviken fick Karl
   
                    Men från Gräsön och Grepen och Örskärets fyr
                    går minnen som levande än
                    där sista Roslagsskutorna styr
                    Vilma och Karl hissar segel och lyr
                    och kulstånkan sjunger igen
                                       
         
                                             Evald Mattsson
  
                   

Kommentarer