BJÖRNMYRSJÄNTAN

                                När sommarn leker i berg och dalar
                                går Björnmyrsjäntan på gammal äng
                                och Björnmyrs ängar blir tempelsalar
                                och lutan byter till silversträng
                                när pennan skriver och ritar ringar
                                och diktar visor som ingen får
                                kring låga diken där sången klingar
                                där Björnmyrsjäntan i dansen går

                                Det kommer sommar det kommer blommor
                                ur blyertspenna och papperstump
                                det stiger visor ur björnmyrssommar
                                och det blir silver ur tyg och lump
                                man skördar hö det blir vackert väder
                                och spelman spelar på silversträng
                                när Björnmyrsjäntan så lätt som fjäder
                                hon dansar runt på en klöveräng

                                Och hon är granner som ingen annan
                                min Björnmyrsjänta jag visan ger
                                och blomsterkransen hon bär kring pannan
                                där kinden blommar och öga ler
                                hon är rank liksom skogens granar
                                och munnen lyser liksom en vår
                                där ut på fjärden syns vita svanar
                                när spelman spelar och när dansen går

                                Så stannar jäntan så stannar dansen
                                när tuvan sjunger vid hennes fot
                                hon sänker huvudet med blomsterkransen
                                och tuvan lutar sig där emot
                                tuvan sjunger om när ängen lyste
                                när skördar bärgades liksom guld
                                hon sjöng om bonden som stod och myste
                                och glömde dagarnas ve och skuld

                                Så slutar visan så slutar sången
                                när Björnmyrsjäntan mot hemåt går
                                och sommarn vandrar mot solnedgången
                                men kommer åter till nästa år
                                där står den jäntan som jämt mej snarar
                                min blyertspenna och silversträng
                                pennan ropar och jäntan svarar
                                Björnmyrsjäntan på klöveräng

                                            Evald Mattsson